måndag 28 oktober 2013

Bipolär hundförare!

Ja egentligen vet jag inte hur jag ska börja, men man måste ju börja någonstans. Ja i helgen har det varit jakt men den gick väll inte överdrivet bra. Brorsan sköt en liiiiiiiten liiiiten kalv, den var fortfarande brun och vägde inte mer än 55 kg slaktad. Så man kan se det som att det var en välgärning att låta den sluta sina dagar på jorden. Tveksamt om den ens skulle överlevt vintern, stackaren. Man kan fundera hur naturen egentligen är gjord, varför föds det tex kalvar så sent som i juli så att de har svårt att överleva vintern. Jag vet att det är en del av ekosystemet, men finner det ändå lite märkligt upplagt. Man ska inte förstå allt i vår herres hage sägs det ju. Men det är så kul och se Amos jobba å se han lyckas finna och ställa eller följa efter i gångstånd. Detsamma är det ju med Stoj och Nisken även om att Nisken helst håller sig i närheten av husse, men det växer väll i han å lite mer förstånd och kunskap. Nog för att jag är oerhört partisk i frågan men jag tycker ändå att vi i stort har bra hundar, sedan finns det ju både sämre å mycket bättre hundar. Men som sagt så är jag ju inte helt opartisk i frågan ;0) Det är ju lite trist att jag inte kan låna mig en hund och gå med, men jag vet hur det är att vara hundförare. Om man varit hundförare så vill man inte sitta på pass, och därför är de platserna näst intill heliga eftersom att om folk bara lånar hundar till höger och vänster så kan man ju se sig i stjärnorna om att få gå mer ån två gånger på hösten. Som sagt så förstår jag samtidigt tanken med reglerna kring just hundförare. Annars så var det meningen att jag skulle åka till Äppelbo idag för att möta upp Adam och spendera några dagar där och jaga lite rådjur, men så blev det inte. Nä för igår så ringde dom och talade om att han skulle jobba mån och tis natt, så det var bara att vackert stanna hemma. Det är så tråkigt då man har bestämt och planerat att göra något och så blir det inte så. Jag vet att hans jobb är så och att det är inget han kan göra något åt. Men jag blir i alla fall jätte besviken och det är kanske det jag måste lära mig att inte bli, men samtidigt så känns det svårt att inte bli besviken. Man har ju i alla fall planerat och byggt upp förväntningar. Sedan är ju jag ingen barnafödd optimist precis utan blir kanske mera nedstämd och låg över att saker och ting inte blir som man tänkt. Ja jag kan erkänna att jag blir jätte låg då saker inte blir som jag tänkt och det är ju en del av sjukdomen. Bipolär ja.....vilket helvete känns det som, varför skulle man få det?? Det känns ibland som att det skulle vara bäst för alla om man bodde långt ute i skogen, långt bort från all ära och redighet. Där gör man minst skada på omgivningen känns det som, ibland så verkar man förstöra allt man tar i. Men det som gör mig mest rädd är att allt detta med det bipolära ska förstöra vårat förhållande och att han inte ska orka och lämna mig. Jag hoppas ju innerligt att han inte gör det utan att han orkar stå ut med mig och mitt oerhört svängande humör.      

söndag 13 oktober 2013

Oktoberjaktens första helg tillsammans med en bunt älgar och världens bästa pappa!!

Så var ännu en jakthelg till enda, tyvärr och det är bara att se fram emot nästa helg. Det är jäkligt kul att vara ute å jaga nu eftersom att det verkar krylla av älg. Vissa ekipage står, andra inte. Började igår morse med att jaga område 2 och jag och pappa gick ut från Christer-vägen och Amos försvann direkt och det tog inte länge för än han började skälla, men det gick loss ganska direkt och fortsatte ner mot Trolltjärn där den beryktade Trolltjänn-kua håller till (Det är en ko som så gott som alltid har 2 kalvar). Det har varit iaf 6 älgar där nere så vi blev kanske inte direkt förvånade att det bar av dit, Magnus hundar sprang också dit ner. Dom brukar alltid ta över rågången  och ställa sig på andra sidan, i Bång-hägna, där de är säkra för att inte bli skjuten eftersom det är på annans mark. Men inte den här gången. Amos var efter två vuxna djur som vi inte vet var de tog vägen, men då Stoj började skälla nere vid Trolltjärn så gick det inte länge för än Amos också var där och ståndskallet gungade mellan åsarna. Det blev så att det var jag och pappa som skulle smyga på och Magnus hade sett dom så vi visste att det var ko med två kalvar. Började smyga på men det var inte så lätt att smyga för det var buskigt, risigt och mycket vatten, det är rena sumpmarken där. Såg kon flera gånger men kom inte åt kalvarna så tillslut så bestämde vi att skrämma iväg dom för att få fart på dom så vi kunde få igen hundarna. Vi travade ut med vatten halvvägs upp till knäna och var helt synbara, men tydligen så varken såg eller hörde älgarna oss för plötsligt kom en kalv fram mellan två buskar. Petar i pappa för att uppmärksamma han på detta och trodde att han skulle huka sig eller kliva åt sidan eftersom det var min tur att skjuta, men nej då...jag hann bara peta i han så small det och kalven for i backen. Jag blev så fruktansvärt arg på honom för att han snuvat mig på skottchansen att jag fick kämpa mot gråten. Vi diskuterade det x antal gånger och jag var så sjukt besviken på honom, men trots att jag kunnat strypa han på stället så är han ändå världens bästa pappa och det är så roligt att gå tillsammans på jakt. Hur som helst så la sig ilskan tillslut och vi återvände till slakteriet. Blev ingen jakt på em då det skulle bärgas 3 älgar. Kalven pappa sköt, kon Luton sköt och kvigan som Knut sköt. Efter maten gick jag och pappa ut och postade på rådjur, men det var dött som i graven så vi kom hem lika tomhänta som då vi gick dit.

Eftersom att den västra biten blev ojagad igår så skulle vi gå där idag också. Jag och pappa skulle gå ut från Nilsbuan men vi hade inte ens hunnit gå ur bilen för än Christer hade skjutit en oxe i änden av Storflon. Vi började gå och Amos försvann och styrde kosan direkt mot oxen, men den hade haft med sig ko med två kalvar så Amos tog det spåret och det bar iväg över flon och snurrade där innan det i vanlig ordning tog över Vågen. Sedan höll han på snurra runt borta på Flon, han var nog i några spår men då det börjar att lida mot lunchen och han inte tagit upp något så tog Gunnar fast honom och tog med han till slakteriet. På eftermiddagen jagade vi område ett övanför slakteriet och jag och pappa gick ut uppe på Svalenvägen och Amos försvann direkt och sprang ner mot postlinjen och Milla-tjännan så fick han upp älg men det bar iväg och tog över bäcken mellan Hålltjänna och Myckelmyr-tjänna och där tog sig inte Amos över så han kom tillbaka upp postlinjen så vi fick igen honom nere vid vändplanen. Det finns ju något positivt att han inte tar över vatten i alla fall ;0) Flådde oxen och åkte hem och bytte däck på bilen med hjälp av den underbaraste pappa som finns.

När vi ändå är inne på pappa så kan jag passa på att säga lite om honom och om våran relation. Min pappa är det absolut bästa pappan som finns och jag älskar honom och ser upp till honom så otroligt mycket. Jag har alltid haft en speciell och nära relation med min pappa och man kan nog såga att jag är pappas flicka. Han har alltid alltid ställt upp på mig (det har iofs min älskade mamma också gjort) och hjälpt mig med saker som tex att renovera och panela om huset. Vi har gjort flera resor tillsammans, bla Skottland och Norge, varit ute på X antal mulsht- och fiske turer och de betyder så mycket för mig att vi gjort detta tillsammans. Jag kan tycka att han är oerhört fånig och irritera mig något fruktansvärt, men han är ändå världens bästa pappa. Vi är oerhörd lika och har samma intressen och det är nog därför som vi har så kul tillsammans. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan pappa, han är ju bara världens bästa pappa och man kan alltid lita på honom. Det är något speciellt då vi är ute på jakt, fjällturer eller resor, riktigt kvalitets tid. Ibland då vi är ute, tex som igår då vi postade på rådjur, satt han lite i egna tankar och ficklade med en pinne och jag kände hur hela jag fylldes av en kärlek då jag iaktog honom. Ett barns kärlek till en förälder. Så brukar jag ofta känna då jag iaktar honom utan att han ser det och han sitter och håller på med telefonen eller som igår med en kvist. Det låter kanske löjligt, men jag känner en sådan ömhet och värme och han ser så sårbar ut, min älskade pappa. Jag vill att tiden ska stanna, jag ville inte att han och mamma ska bli äldre, jag vill ha han/dom kvar så länge jag lever. Och som jag sa så att även om jag ibland känner att jag skulle kunna explodera på honom så älskar jag han ju gränslöst innerst inne, oavsett om han skjutit "Min" älg eller fånat sig på revyn eller någon annanstans. Han är bara helt enkelt världens bästa pappa! Älskar dig pappa!!!

Trolltjänn kälven bärges!
Fikapause i skogen!
Älskade pappa i samtal med jaktledaren :0)
Stoj och Christers oxe
Nästan urtagen och klar
En tretaggare
Min älskade och underbara pappa!
Filmen: Bärgning av kalven  

söndag 6 oktober 2013

20 år gamla hjärnspöken

"Tårar är själens språk och känslornas röst" "Ögonen är själens spegel" Det låter bara djupt och det kanske det är, men det säger ganska mycket om hur det känns just nu. Jag känner mig ju låg och nere och det visar ju tårarna som kommer och mina ögon känns inte som dom glittrar precis utan mer som en kallkälla typ, mörka tomma och blanka. Å jag vet inte varför det är så här eftersom det egentligen inte finns något som gör att jag ska vara det, fast att jag vet att jag innerst inne bär på saker som typ plågar mig och som gnager i mig. Men det känns som att det finns ingen mening i att ta fram dom eftersom att oavsett vad jag gör så blir det fel. Så fort jag öppnar käften, oavsett när och till vem, så blir det fel och hur jag än beter mig så blir det fel. Det är så det känns i alla fall. Man kan ju börja fundera vad det är som felar hos mig eftersom jag så ofta är nere...och jag vet att det saknas ämnen i kroppen som gör så det blir så här. Å jag blir så arg då jag tänker på att allt kunnat vara annorlunda och saker och ting aldrig hänt på skolan. Å jag tror att de flesta skulle bära med sig ett ärr hela livet om man varje skoldag fått höra hur jävla ful man var, hur tjock, värdelös och menlös man var. Att sedan få höra X antal gånger att din familj skulle ha det mycket bättre utan dig, mamma och pappa skulle ha haft ihjäl dig då du var liten och att ingen skulle sakna dig om du försvann. Ingen kommer att vilja leva med dig, ingen kommer att tycka om dig på riktigt och du kommer att få leva ensam. Det sitter så sjukt jävla inpräntat i själen att ingen kan förstå hur djupt det sitter. Kan jämföra det med att du ristar in något djupt i en sten, det slits ner med åren men det försvinner aldrig. Jag har hittat någon som älskar mig och som jag älskar och där jag vill vara det absolut viktigast i hans liv. Jag hoppas jag är det absolut viktigaste i hans liv, men ibland så kommer frågan om att jag är värd hans kärlek. Jag vet att jag funnit mannen i mitt liv och jag hoppas jag inte förstör för mycket genom att det är så här. Jag vill ju inte att det ska vara så här, men som sagt så hatar jag allt och alla som ligger bakom allt. Varför vägrade alla på skolan att se sanningen? "Nej på våran skola förekommer det ingen mobbning. Punkt slut!" Okej om de då inte ville tro det jag sa, men när de inte ens ville lyssna på mina föräldrar som la ner hela sin själ för att få någon hjälp. Så förbannat svekfullt! Så sedan ca 20 år tillbaka har jag svårt att lite på folk, men definitivt svårt att lite på mig själv och att jag ska duga. Jag känner en så stor jävla avsky mot de som förstörde min skoltid och på så sätt också förstört mycket av mitt vuxna liv. Skulle dom kunna stå till svars och ta på sig skulden för det de gjort om jag lyckats skjuta mig den tors kvällen i februari 2005 eller om jag lyckats med en hängning blott 17 år gammal? Ingen skulle någonsin ta på sig det utan bara se mig en som tragisk person, vilket jag kanske är. Men sveken sitter så djupt, spökenen i huvudet är många och tårarna svämmar ofta över. Det känns som att jag behöver prata om det, få ut allt det jobbiga ett tag, av någon konstig anledning helst med dom som står mig närmast. Dom jag litar på. Men samtidigt så vill jag inte dra ner dom..... Men det är slitigt just nu. Men jag ska kämpa och komma tillbaka till den glada Åsa som fanns för ett år sedan. A+Å = <:3 p="">

fredag 4 oktober 2013

En tom påse skridskor!

Fan, fan, fan!! Det känns som att jag ska explodera invändigt, inte av ilska utan av.....jag vet inte. Jag känner mig som en tom påse skridskor, fullständigt tom, meningslös och värdelös. Återigen så kommer känslor från förr tillbaka att vad är jag värd, vad är jag att älska, vad kan jag tillföra i livet. Det känns som att jag bara gör folk besvikna, att jag inte kan leva upp till vad folk förväntar sig. Det är säkert bara en känsla jag har, men det skapar ju ändå en känsla av sorg och .missmod hos mig. Jag vill ju inte göra folk besvikna, inte kunna leva upp till förväntningarna och vara den som bara är irriterande. Jag vet att man inte kan vara alla till lags och måste kunna ta konflikter, men jag tycker det är så svårt. Förbannat svårt! Ibland så kommer frågan Varför? upp i huvudet. Ibland så känns det som att varför försöker man när man ändå aldrig kan nå enda upp utan det enda man kan skapa är besvikelse och irritation. Kanske sätter jag alldeles för höga krav på mig själv så det är därför jag känner missmodet. Kanske är jag inte nog tydlig i vad jag tycker och tänker utan i stället för att säga rakt ut vad jag tycker så tiger jag och själv skapar känslan av att andra blir besvikna över det jag säger och gör eller inte gör. Men jag vet samtidigt att ingen kan läsa sig till vad jag tänker och tycker. Men oavsett så känner jag mig fullständigt menings- och värdelös och skulle helst vilja dra något gammalt över mig. Är jag så värdelös som jag känner mig och är jag så svår att ha att göra med? Är jag värd att bry sig om och är jag värd att tycka om. Frågar du mig  nu så säger jag att nej det är jag inte, men frågar du i morgon så säger jag säkert ja. Jag vet att min sambo och att min familj älskar mig, så varför finns dessa känslor hos mig. Jag vet ju att jag är älskad och lyckligt lottad med det som jag har, men vissa gånger så väger 20 år gamla ord tyngre. Vare sig jag vill eller inte. Jag hoppas ju att allt detta bara är hjärnspöken och känslor som bara finns hos mig och inte vad andra tycker. Men oavsett så är jag rädd att folk ska bli besvikna eller sårade pga mig, speciellt dom jag älskar: Min sambo och mina föräldrar och syskon. Jag tror dessutom att jag känner så här nu kan ha att göra med att jag håller på bli förkyld och inte mår helt hundra, det brukar sällan vara en bra kombo.