Sagan om häxan Surtant!

Jag hatar å ha det så här! Detta kommer nästan å ta livet av mig känns det som, det känns som om kroppen ska falla sönder och kvar blir bara spillror. Vet inte om någon kan fatta hur det känns, hur det värker i kroppen och i själen och hur rädslan griper hårdare tag om mitt hjärta. Jag hatar att inte kunna röra, känna doften, känna värmen och kunna se på riktigt! Allt blir så svårt då man ska vara ifrån varandra under längre tag. Nu är väll inte 4 dagar någonting egentligen, men för mig är känns det som 100 år, och lika länge känns det som innan vi ses igen. Rädslan över att förlora att förstöra ngt plågar mig. Rädslan över att jag ska förlora honom till någon annan dyker upp som gubben i lådan, rädslan att han ska ledsna och försvinna bort som en fågel i fjärran. Jag vill inte vara ngt kontrollfreek som måste ringa 3000 gånger per dag, vill inte hålla för hårt. "Kärleken är som en fågel, håller man den för löst så flyger den och håller man den för hårt så dör den." Vill ju vara den glada och positiva prinsessan som han träffade, men som nu mest är häxan Surtant känns det som. Vill höra hans röst hela tiden, verkligen förstå att det är sant, han finns i mitt liv och jag hoppas ju att han är där för att stanna. Jag vill tro att vi har samma framtidsvision, samma dröm om ett liv tillsammans, men återigen visar sig rädslan över att förstöra den visionen. Men hur skulle jag ha känt om jag stått i hans skor, med någon som var mer negativ än positiv och som gnällde på minsta lilla och ifrågasatte 1 miljon saker? Skulle jag stå lika bi och vara lika lojal och underbar som han är nu? Jag vill tro att bara man älskar en annan människa tillräckligt mycket så kan man flytta berg. Tillsammans skulle vi rida ut stormen! Genom sig själv känner man andra. Det är så svårt att förstå hur en människa kan vara så snäll, lojal, empatisk, underbar, social och stadig som han. Finns det verkligen sådana, ja uppenbart så gör det ju det. För inte är allt bara en illusion, en synvilla? Nej det är varken en illusion eller en synvilla, han existerar på riktigt, hans varma hjärta slår och blodet pumpas runt i hans kropp. Han är ingen robot, ingen iskall actionhjälte eller något odjur från helvetet, han besitter en varm själ och ska han komma någonstans ifrån så är det himlen. Han har kommit hit från himlen, och det vet man då man ser att det gnistrar som stjärnor i hans ögon. Och det är allt detta som gör att jag fastnar i rädslans klor, rädslan över att förlora. Men är man två som blir ett, man är fysiskt nära varandra, så man känner värmen från hans kropp, så vet man och man behöver inte fundera. Då vet man! Hatar mig själv för att jag analyserar, mikroskoperar, dissikerar och fördelar allt som händer och sker runt mig. Minsta lilla rörelse eller ord analyseras. Vad? Varför? Tänk om...? Allt detta leder till missförstånd och irritation och det är ju inte så svårt att lista ut vem som står bakom 99% av irritationen. Häxan Surtant, alias jag! Det finns en sådan värme och lojalitet hos honom, hans hjärta är så fyllt av kärlek att det är konstigt att det får plats i bröstkorgen. Han besitter en styrka som många inte är i närheten av att ha och han besitter en trygghet som många saknar. Han är stark, oerhört stark, för just nu bär han mig eftersom jag inte kan gå själv. Han håller mig ovanför vattenytan för att jag inte kan simma och han fyller mina lungor med luft då jag inte kan andas. Och tyvärr så lyckas jag inte visa all min tacksamhet till honom mitt i allt detta, för att häxan Surtant dyker upp och sprider negativa vibrationer runt sig och tänker nästan bara på sig själv. Jag tror det är hon som ligger bakom all rädslan som finns att förlora honom, för det är hon som skulle kunna få honom att fly från allt detta. Så jag hatar inte bara mig själv utan också häxan Surtant som tar min kropp i besittning och beter sig verkligen som en häxa, en bitch, som far och sprider negativism och gråter så mycket så folk nästan drunknar. Men jag vill inte drunkna, jag vill fortsätta kämpa och få tillbaka glädjen i livet som då vi möttes. Jag har nog med att hålla mig flytande i känslornas hav, där stormen viner, åskan går och tornadoserna sveper fram och sliter med sig allt i deras väg än å plaska i häxans Surtants tårar. Och mitt i detta står han, lika fast och stadig som ett berg, och håller mig tätt intill sig tills att stormen har lagt sig och åskan tystnat. Utan honom är jag inte hel, nästan inte halv heller. Han är den pusselbit som alltid har saknats i mitt pussel och tillsammans med honom är pusslet komplett. Men pusslet blir ju aldrig riktigt komplett om man hela tiden ska plocka bort och sätta dit biten igen. Han saknas i mitt liv då jag är här och han är där och jag hatar att vara ifrån honom, visst kan man behöva lite space ibland, men det får jag nog av då han är på skolan på dagarna. För med så långt i mellan oss så finns förskräckelsen att han sku ångra sig då häxan Surtant stadigt är på språng och klämmer sig in mellan oss på Skype eller i mobilen. Men hon ska förstöras och förgöras och sedan han knuffat henne ner i helvetet eller förgiftat hon med alla hennes piller så kommer den där glada och positiva tjejen, Åsa, fram och prinsen får tillbaka sin prinsessa och så lever dom lyckliga i alla sina dagar! För det ska vi göra, bara jag orkar ta mig igenom detta, stå ut, vänta och tro och framför allt SLUTA ANALYSERA allt! För hellre att jag har det så här och väntar på att få bo ihop än att inte ha honom alls. Har jag inte dött tidigare så lär jag ju göra det om jag skulle mista honom! Adam jag älskar dig mer än alla stjärnor på himlen, mer än allt vatten i haven och mer än jag någonsin kan beskriva. Stå ut min prins, mitt hjärta, för snart seglar vi förhoppningsvis i medvind. Tack för att du finns där! Du och jag mot världen, i evighet! <3 nbsp="nbsp" p="p" puss="puss">

"Du är den vackraste jag mött..."

"Så du är en tvilling, jag visste det,

såg jag nästan direkt,

styrd utav Solen och Mars kan jag se,

vi är så gott som redan släkt.

Du är en framåt person,

som har en hög ambition,

en lycklig framtid astrologen spår,

vart du än på vägen går.

Du är den vackraste jag mött,

inte påmålad och falsk som andra,

du har väckt upp det jag trott var dött,

och när du har mig när jag tar dig,

din hungrande kropp får frid,

bortom all rum och tid.

Då är du den finaste jag mött.

Och nu sitter dom och skriver poem,

dricker rödvin var kväll,

löser alla världsliga problem,

och älskar till skalden Sundell.

Måste människor slåss,

får aldrig hända oss,

man måste tänka klart va positiv,

förverkliga sig själv och sitt liv.

Du är den finaste jag mött

Du är den finaste jag mött

Du är den vackraste jag mött,

inte tuff och kall och hård som andra,

du har väckt upp det jag trott var dött,

och när jag har dig när du tar mig,

min hungrande kropp får frid bortom all rum och tid

Du är den finaste jag mött

Du är den finaste jag mött"

Älskar dig Adam!

Min ängel!

Tänk att man kan älska en annan människa så mycket, en människa som inte är inom familjen. Ja nu är han ju familjen, men då vi träffades var han ju inte det, och ju mer jag lär känna honom och ju mer tid jag tillbringar med honom ju mer älskar jag honom. Nu har vi tillbringat tre och en halv vecka tillsammans, tre och en halv vecka som har varit super bra. Trots att en vecka bestod av att vi låg i influensa med feber och hosta, jätte kul......! Vi firade jul här hemma hos mamma och pappa tillsammans med syster med barn och på annandagen så åkte vi till Äppelbo och hade lite jul ihop med hans mamma och pappa och brorsa med sambo. Alldeles "lägligt" till influensan så gick parabolen sönder å vi var utan tv, jippie! Helg å ingen som kunde komma å laga den, så vi fick kolla genom datan, och visst det var ju helt klart bättre än inget men aningen begränsat. Så härligt att sitta och mysa tillsammans i soffan, ja egentligen allt är mysigt. Att få vakna upp tillsammans på morgonen, äta frukost tillsammans, kanske jaga, laga och äta middag ihop, mysa i soffan och sedan få krypa ner och somna tillsammans. Jag älskar känslan av att man vaknar till på natten och känner att han faktiskt ligger där, krypa intill och somna till hans andetag. Det har varit mycket kämpigt oxå i jul och nyår och han har varit fantastisk underbar och haft en ängels tålamod. Det var jätte kämpigt och åka hem i morse, jag ska på hospitalet i morgon så jag var tvungen att åka. Tror aldrig resan hem varit så lång..... Jag vet inte när vi kommer att ses igen, men jag skulle kunna sätta mig i bilen och åka dit i morgon om det var så. Det tar ju på krafterna att åka oxå, men jag mår ju inge bra av å vara bara hemma å fundera. Är jag där så slipper jag ju vara ensam och sedan tror jag det lättar tillfrisknandet av å vara med den man älskar mest, mannen i ens liv. Jag mår ju bäst tillsammans med honom. Han tycker att doktorn borde skriva ut han som medicin åt mig, men jag tror det blir svårt eftersom dom helst inte skriver ut medicin som är beroendeframkallande ;0) Det e ju så att jag kan ju lika gärna ligga där på soffan och gråta som att ligga här och gråta. Det blir väll bättre och bättre, och mycket är hans förtjänst, att han bara finns och existerar. Tack för att du finns i mitt liv älskade Adam! Vi har inte varit tillsammans så jätte länge, även om det känns som vi känt varandra hela livet, men jag vet att jag vill dela resten av mitt liv med honom, bygga en framtid tillsammans. Folk tycker säkert att man går för fort fram, men jag tror att det är så att vet man så vet man! Å jag vet!!! ;0)