måndag 9 september 2013

Årets första älgjaktsvecka!

Äntligen har älgjakten börjat, som jag har längtat!

Måndag: Vi samlades uppe i slakteriet i söndagskväll och det var så himla kul å få träffa alla, bla Sundsvallarna och Malte och Birger från Blekinge. Vi gick igenom regler och vad som gällde inför måndagen, bla att det fick inte skjutas oxar på 8 taggar och uppåt i september utan de skulle sparas till brunsten för att säkra reproduktionen av kalvar till nästa år. Måndag morgon och man kunde nästan ta på stämningen och fast att det regnade var humöret glatt på alla jägare och alla medföljare. Vi skulle jaga område 1, Småbuan, och snart hade slakteriet tömts på postare och vi hundförare väntade, tog en cigarr (ja inte jag då), skruderade och drog turordningen. Vi hade turen att dra spiken så vi fick gå tre "öft" på raken utan att behöva stå över. Jag och pappa gick ut från skogskanten ovanför oss och Amos var taggad till 100 och försvann som ett skott och jag och pappa hade inte hunnit längre än till Ersdos hängna (säger iofs inte er ngt) då han tog upp. Men eftersom det kryllade av postare och därmed människolukt i skogen så stod det inte många sekunder utan det drog iväg neröver mot postlinjen mellan Hålltjärn och Hälltjärn. Flera såg en kviga där nere, men då det small så var det en LITEN oxe som föll i backen efter att ha blivit förföljd av Amos ett bra tag. Och eftersom Amos stannade med oxen nere vid postlinjen så vände jag och pappa och gick tillbaka till bilen. Å det är ju inte precis nedför till Småbuan, utan det är brant och tungt att gå. Men det var bara att pinna på, vi var rejält svettiga både jag och pappa. På eftermiddagen jagade vi Erikhöa, eller skafferiet som det också kallas, å man såg både ko och kalv och en oxe. Oxen bara stack ut huvudet vid postlinjen och kon å kalven var stött så de kom i en väldig fart förbi andra passet uppifrån i Pellebacken. Farbror Lars satt där, men det var långt håll å då han lyckades vissla fast dom så stannade kalven bakom en stor buske och sedan vände dom rätt ifrån honom. Amos var inte alls villig till å springa ngt utan låg helst i vatten eftersom det började bli så varmt, så själva Erikhön blev inte gått alls, trist för de postare som satt där. Så dag ett så fick vi en liten oxe med ett litet spjut på höger sida.

Tisdag: Tidigt på tisdagsmorgon så var det inte så svårt att lista ut att dagen skulle bli varmare än dagen innan, så jag hade vett å inte ta på mig långkallingar ;0) Vi jagade i område 2 och pappa och drog så vi skulle gå i mitten, Örjan i Seterhön och Magnus mellanvägarna. Eftersom Amos varit så sugen på kor, i detta fallet köttdjur som i dags datum går nere vid Trolltjänna, så bestämde vi oss för att gå ut vid soptippen bortanför oss. Det är ju ändå en bra bit mellan där och korna. Släppte han och det tog inte långa stunden för än vi såg på pejlen att det där bar rätt österut mot Trolltjänna. Fan också, dumma hund! Men han sprang inte in till korna utan snurrade runt runt där runt tjänna och på peilen så tydde det på älg. Örjan hade ju stött fram ko med 2 kalvar uppe i Seter så det var ju inte en omöjlighet att det var dom han kände. Pappa jag satt nere på myren å väntade, meningslöst å gå utan hund. Så plötsligt får vi se hur ko med två kalvar kommer ut på myren och ställer sig och tittar på oss. Vi hade alla möjligheter i världen och skjuta varsin, men utan hundjobb fick det vara. Pappa filmade dom i stället. För Amos bar det rätt upp i Seterhön och där blev det stopp, fullt ståndskall. Men eftersom ståndskallet utspelade sig på en åker så insåg vi ganska så omgående att det var inte älg utan fåren till tyskorna som bor där. Springa upp till bilen och kasta sig in å gasa järnet till Kålberget. Mycket riktigt så hade han tryckt upp fåren i ett hör av hagen och dunkade på och skällde, fint skall med helt onödvändigt! Dumma hund! Fåren blev ännu räddare då vi kom och rusade ut med hunden efter sig och vi kom skrikande sedan. Pappa fick tag i han ganska direkt och för att försöka få han och hålla sig undan fårhagar så knuffa vi honom på tråden så han fick en ordentlig stöt så han kanske lär sig: Trådar är obehagliga så därför håller man sig undan sådan tråd. Han är ju för fan en älghund och ingen bordercollie! På eftermiddagen hade han en hel del att bevisa efter förmiddagens vansinnesheter. Pappa och jag gick Sönnaflon där det brukar vara älg. Trots värmen och förmiddagens aktiviteter så sökte han bra, så vi traskade vidare (vilket innebär att gå hela jävla Storflon) i sur och blöt mossa. 300 meter från där vi skulle komma fram så fick Amos upp älg så vi skyndade oss framåt ifall älgarna skulle upptäcka postarna och vända, och det gjorde dom och kom rätt mot oss. Men precis innan dom kom ut så vek dom av och sprang genom ett tätt buskage så vi fick inte läge i skjuta. Amos försvann efter älgarna och då vi såg på peilen att det bar av ner mot Vågen (där de alltid tar över) så kom han med den briljanta idén att istället för å gå 300 meter till postarna och skjutsen så går vi tillbaka över Storflon, 2,5 km. Av ngn anledning verkade pappa tro att det var han som skulle springa i kapp älgarna och inte hunden, för fan vad han sprang. Där pratar vi blautmyrskuting av stora format! När vi kom fram till Stuppursvän och vi gick mot bilen så började amos plötsligt å skälla igen bara ett par 100 meter från oss. Kon och kalven hade mest troligt simmat ut i Vågen men simmat efter land och då gått upp på samma sida igen. Vi smög oss på och det flyttade sig till en lite skogsholme, gissa var….jo på Storflon. Just då vi kröp fram till kanten så började kon å kalven å gå över myren och pappa sköt ett skott. Ingen reaktion. Två skott, tre skott men ingen tydlig reaktion utan de försvann in i skogen. Vi efter och hoppades att kalven låg där i skogen bland granar å ris, men det gjorde den inte. Vi började spåra lite själva tills vi fick se att Amos stannat ett hundratal meter bort, vilken han alltid gör vid fallälgar. Men där låg ingen kalv utan bara en helt utpumpad Amos. Magnus ringdes in för att spåra och farbror Gunnar satte sig på pass Västaflon om dom skulle komma ut där. Vi spårade, ut på flon kom dom och small gjorde det, men ingen kalv stannade på stället >:0/ Ja det var bara å fortsätta spåra, springa Storflon IGEN! Det gick över vägen vid Våll’n men dit hann vi aldrig utan vi såg dom på långt håll i kraftledningsgatan och skulle försöka ta kalven då dom skulle gå över vägen. Kalven kom upp på vägen före kon och då sköt Gunnar den. Förutom det dödande skottet så hade den en skottskada i benet. Så skönt å få tag den! Hemma ur skogen 20:35….ganska så sliten!
Onsdag: Jagade inte onsdag förmiddag utan gick på eftermiddagen och då följde Magnus med oss. Vi hade inte gått långt för än Kalle ropade att det passerat en stor tjur med många taggar på. Den passerade Knut, John-Erik och farbror Lars och alla såg att den hade för många taggar för att skjutas och meddelade det klart och tydligt i radion. Lik förbannat är det en (ursäkta) fullständigt blåst skåning som mejar ner den och skyller på att han trodde inte det var samma älg. Men hur dum får man vara??? Det var fullständigt medvetet gjort å inget misstag, jävla sopa! Blir arg bara jag tänker på det! Å eftersom det finns en del svaga å konflikträdda i laget så slutade det med att enda straffet blev att han inte fick med sig ngn trofé utan den sågades sönder. Om jag fått bestämma så skulle trofén sågas sönder tillsammans med geväret så sedan skulle ha vräkt sig därifrån omgående och inte ens vågat sticka dit näsan igen. Förvisad för evigt! Ja å du ska ju inte tro att han bad sina jaktkamrater om ursäkt utan åkte därifrån utan å hjälpa till å dra fram älgjäveln eller be om ursäkt! Å han var fräck nog å komma tillbaka på fre för å jaga som om inget hänt, jag hade kunnat kräkas på honom!!!!! På kvällen blev det badtunna å öl uppe i Hön, jag brorsan, farbror Lars och Örjan. Jätte trevligt men lite kallt i början.
Torsdag: Uppehåll och röjning av postställen.
Fredag: Jagade nedanför vägen, tångeråslinjen, å Västaflon å så klart Storflon som jag och pappa fick. Men vi hann bara gå 50 meter så hade Amos försvunnit. Så sköt Örjan en liten oxe borta vid pass 43 och så sköt Michael på en kviga vid pass 39. Men den reste sig å sprang därifrån med tydliga blodspår i gräset. Så vi började spåra efter lunch, jag med Nino som var jätte duktig, å så Magnus med Nixon. Vid 8 på kvällen hade dom fortfarande inte hittat henne och då var det längesedan dom hittade blod i spåren. Men det e ju inte kul ändå att inte hitta dom :0( Jagade inget fredag eftermiddag pga värmen, slakt av älgarna och eftersöket.

Denna vecka har gått så sjukt fort!!!! Så nu längtar jag till helgen, för då blir det Strömsund eller här hemma! :0D                
Postställen måste prövas å bytas innan jakten

Första dagen, första släppet

Vi väntar på upptag från Amos
 
Det är gott att slappa lite i mossan ibland

Ca 1/100 del av Storflon, The big swamp!

Tur det finns friskt vatten å svalka sig med!

Trogna jaktkamrater

Min älskade pappa och Amos

Korvgrillning efter badet

En fin dag håller på att vakna

torsdag 5 september 2013

Röd-gul trumpetsvamps (Plagiatus kantarellus) Fakta

RÖD-GUL TRUMPETSVAMPS FAKTA
(Plagiatus Kantarellus)

Röd-gul trumpetsvamp (Plagiatus Kantarellus) är en av skogens fem underverk (1. Skreken (Empetrum nigrum) 2. Mulshta (Rubus chamaemorus) 3. Ärsox'n (Alces alces) 4. Röd-gul trumpetsvamp (Plagiatus Kantarellus) 5. Blautmyran (Surus myrus)) och är ett plagiat av den gula kantarellen och kan lätt förväxlas med den livsfarliga svampen Förklädd flugsvampen (Lurus Dödus). Denna typen av "kantarell" går under familjen sopprötter och har samma genuppsättning som en påsklilja och en burkchampinion. "Kantareller" är skygga och flyr in under träd och buskar då fara närmar sig, därför bör man utveckla en speciell smygteknik för att kunna överlista dom. "Kantarellen" lever helst i flock på upp till 100 individer men man kan i sällsynta fall se ensamma individer utanför flocken. I trängda situationer kan "kantarellen" bli oerhört aggressiv och man bör då backa undan försiktigt eftersom dom alltid jagar i flock. Det finns flera dokumenterade fall där "kantarellen" tagit livet av människor genom att krypa ner i svalget och täppa igen luftvägarna eller att hela flocken invaderar magsäcken vilket ger sprakarulla (Lösus magus) som kan leda till döden. Huvudfödan är granbarr, mossa och släpmäsch'n (Sniglus utus skalus). Under obduktioner har man sett upptill 52 halvsmälta släpmäschar inuti en fullvuxen individ. En enda gång har man också hittat en halvsmält räv och resterna av en svan (Cygnini) i en och samma individ. "Kantareller" överlever sällan och aldrig i fångenskap så man bör därför ej hålla dom i burar eller burkar. Avlivning av "kantareller" kan ske på tre olika sätt:

  • Stoppa ner dom i en het kastrull tills dom blivit slaka och vattniga. 
  • Lägg dom i ett varmt rum utan tillgång till vatten så skrumpnar dom tillslut och torkar likt en fossil. 
  • Skära halsen av dom. 

De två första sätten är oerhört plågsamma och utdragna så halshuggning är att föredra. "Kantarellen" är väldigt beroendeframkallande och många fastnar i begäret att hela tiden vilja ha mer och många hamstrar för att kunna stilla beroendet under den mörka delen av året. "Kantarellen" ligger större delen av året i dvala och kommer först fram i slutet av sommaren och början av hösten. "Kantarellen" är redan första året könsmogen och går i brunst i mitten av september. Då den är tvekönad är den inte lössläppt och ligger med grannarna utan ligger med sig själv, länge och ofta. Precis som björnen (Ursus arctos) har "Kantarellen" fördröjd fosterutveckling och lägger inte sina avkommor för än under juli månad året efter, men först i september kan man se eventuella resultat. Som flera djur ute i naturen är "kantarellen" R-selekterade, dvs:

  • Stor kullstorlek
  • Riklig avkomma
  • Liten familie omsorg
  • Tidig sexuell reproduktion
  • Liten hjärna och kroppsvikt 
  • Starkt varierande populationer 
  • Begränsad social organisation
  • Hög barndödlighet
  • Spridd kolonisering

Nästa gång kommer vi att ta oss en närmare titt på livscykeln hos en flatlus. På återseende!